En underbar vecka i fält

2009-10-24
”Hey Msungu, bye Mzungu”, ytterligare en vecka med dessa ord klingande i mina öron från alla nyfikna barn.

Nu är vi tillbaka i Masaka efter en vecka i fält. Bodde på lyxhotell. Innebörden av lyxhotell i den mindre staden där vi bodde, Lyantonde, var; en stor säng, fräscha rum men inget varmvatten, ingen el (förutom 3 timmar varje kväll då generatorn var igång) och endast hälften av det som stod på menyn i restaurang gick att beställa (detta är dock ganska vanligt och det är inte speciellt besvärligt man vet ju i alla fall att man får ”färsk” mat). Trots alla men, så har det inte påverkat negativt. Det är snarare olustigt att man ens kommenterar det efter att varit ute och pratat med människor som bor i lerhyddor, aldrig någonsin haft tillgång till rent vatten och el och de enda möblerna de har är bastmattor. (Alla vi pratat med hade det inte så men några). Allt jag läst i skollitteraturen senaste året, om hur forskare åker till utvecklingsländer för att bedriva forskning ”om” lokalbefolkningen men endast åker till byar som ligger hyfsat nära civilisationen, stannar där endast över dagen för att sedan åka tillbaka till sitt (lyx)hotell för att äta ordentlig mat, sova i en riktig säng etc. Well that’s me… Vad kan man egentligen säga om det liv dessa människorna som man ”forskar” om lever? Det känns falskt, men då är jag ju fortfarande endast en glad amatörforskare =) Förhoppningsvis kommer det något användbart ut av det hela. Jag tycker trots allt att vi har gjort så gott vi har kunnat med de resurser vi har haft och vi har varit en bra bit ut på landsbygden, även om det absolut går att komma längre bort =). Nedan är en bild på en av ”parkeringarna” då bilen inte kunde köra längre, lägg märke till den (obefintliga) smala vägen som vi kom på. För att sammanfatta; jag har sagt det för och jag kommer att säga det igen ”det är INTE lätt att forska”.

Ibland var det ganska spännande att ta sig fram med bilen. Men vår chaufför, Fred, han är väldigt bra på det han gör och han är dessutom otroligt charmig, tystlåten, men hysterisk kul när han är på humör. Hans dröm är att få komma till Sverige och köra lastbil, han har tydligen vänner som gjort det. Så om någon har några kontakter inom detta område så skulle jag gärna föra dem vidare till Fred (om vilken typ av körkort som krävs etc). Skulle vara kul att hjälpa om man kunde, lite grann. Det dock lite ”tråkigt” att det är så många man träffat här som gärna vill lämna Uganda. Orsaken är att de inte ser en lika ”strålande” framtid här som t ex i Sverige. Svårt att säga något emot det men de ”bra/drivna/drivande” människorna behövs i Uganda (detta skulle kunna bli en lång diskussion (mellan mig och mig) men jag stannar här för den här gången om detta tema). Nedan är delar av vårt lilla team poserandes (från mitt vänster; Maria, Fred, Chis, Ogrievs å ja) samt Fred glädjeskuttandes =) (titta extra på hans bröstficka)


Det har gått väldigt bra med intervjuerna denna vecka. Lärde oss väldigt mycket förra veckan och allt har gått mycket smidigare denna. Våra översättare, Wilson, Chris och Ogrievs har bidragit mycket till att det har gått smidigt. Stötte dock på lite problem i veckan då vi var i ett område där de pratade ett tredje språk så under vissa intervjuer fick vi ha två översättare.

Maria gör sitt bästa för att inte bli ”lost in translation”. Nedan ytterligare ett bevis, ”det är inte lätt att forska”, speciellt inte att skriva i en bil på guppig väg.

För övrigt har det varit kul att umgås mer med våra översättare och lära sig mer om Uganda genom dem dock har det varit några mindre kulturkrokar under de gångna veckorna. Ett samtal som utspelade sig en dag i bilen:
- You are starting to get fat! (sagt med ett leende) (Wilson)
- What do you mean with that? (sagt i förvånad och försvarande tonläge) (Maria/Sophie)
- I mean, you’re portable. (Wilson)
- And what does that mean! (ytterligare förvåning) (Maria)
- Just that you are portable. (Wilson)
- You mean proportional? (Sophie)
- No, portable! (Wilson)
Efter ytterligare diskussion, vilken pågick under de följande dagarna innan innebörden av samtalet var helt klarlagt, så kan jag nu konstatera att det är en komplimang i Uganda i fall någon säger att du börjar bli tjock. Det betyder bara att man ser hälsosam ut och om personen tillägger att man ser portabel ut så betyder det helt enkelt att man är portabel, kort och gott, man är inte för tung för att bli med buren, flyttbar. Men om någon säger att man börjar se tung ut, då är det dags att börja fundera. Det där med matvanor, har inte varit de bästa de senaste veckorna, mest bara pannkakor (chapati), bananer och en och annan majskorv.

Tre Mzungus leker i bananskogen… (..en trilla ner och slog sitt lilla huvud…)

En flicka matar en annan med majs medan översättaren (Wilson) undrar hur gamla är de här människorna egentligen är. Sammanfattning, en väldigt kul och intressant vecka och nästa vecka blir intensiv…puh, inlämning på fredag och fokusgrupper att förberedda för veckan därpå men..
…jag är ju i Uganda!

Glädjeskutt nr 2, =)

Saknar er alla och hoppas att ni njuter av vackra höst färger, mysiga tjocktröjor och varm choklad på pittoreska caféer! (man saknar det man vet att man går miste om ;0)

Ps. Idag tror jag att batterierna i ”minaretkillens” mikrofon höll på att ta slut. Det lät inte bra i alla fall, kunde inte höra vad han sa. Börjar kunna ramsan nu, även om det enda jag förstår är, gud är mäktig, Allah Achba (inte helt säker på den arabiska stavningen). Hur som, hoppas han hinner byta dem innan frukost bönen Ds.

"Vilse" på afrikanska landsbygden in Uganda

2009-10-19
Då var hälften av alla intervjuer med bönderna gjorde, 30 intervjuer på 4 dagar. Det har varit otroligt lärorikt! Jag var mentalt utmattade i fredags.
Det var så otroligt många faktorer som jag inte alls hade haft med i beräkningen som till exempel att det skulle vara väldigt svårt att hitta de bönder som vi vill prata med. Det har varit mycket improvisation och imorgon bär det av igen. Men jag ser framemot det =). Som Lena skrev i en kommentar, man lär sig något om sig själv av alla människor man möter. Det var väldogt speciellt att kliva in i en bondes lerhydda och få sitta på den enda möbeln (en bänk)som fanns medan ende satt på golvet och försökte svara så gott de kunde på våra frågor om varför eller varför inte de praktiserar skogsjordbruk. Det har även varit väldigt lärorikt att använda sig av översättare. Slutsatsen som jag dragit av detta är att om jag, mot alla odds, någon gång i framtiden kommer att forska så kommer jag att innan jag åker göra allt i min makt för att kunna prata språket som de jag behöver intervjua pratar. Det känns som om det är så otroligt mycket information som försvinner i översättningen. Nedan är två av dem, Chris och Wilson, de är väldigt trevliga och det är kul att prata med folk i sin egen ålder och diskutera likheter och olikheter.

Det var otroligt vackert där vi var, dock var det det väldigt torrt. Bönderna som vi intervjuade odlade framför allt bananer. (See bild nedan)Men eftersom de bor nära sjön (sjösystemet)så livnärde sig många på det också
..en blivande fiskare

Som vanligt, var vi något av en turistattraktion, och det blev extra stort pådrag då vi stod och väntade utanför en skolan då barnen slutade för dagen. De verkar tycka det är väldigt kul att bli fotograferade och sedan titta på fotografierna.

Orkar inte skriva så mycket idag =)Kommer kanske igång igen om någon vecka när det har lugnat ner sig lite grann. Tänker på er alla!
Stor Kram

ps. tack för alla kommentarer, det värmer lite extra här i värmen ds.

Tid & "prat-dyslexi"

Måndag 2009-10-05
En iakttagelse och något jag nu har fått uppleva ett antal gånger, är att i Uganda så är inte tid ett lika ”viktigt” begrepp, jag börjar tro att det inte finns något land där man är lika nitisk med tid som i Sverige. När det händer något t ex bröllop eller en high school musikal, då är det ”all in” som gäller. Allt är lite för långt, mät med mitt svenska tålamod, nästa gång jag ska på ett event kommer jag att ta med mig matsäck. Den senaste upplevelsen i raden (som var lite för lång), var en konsert som vi var på i söndags. En av översättarna, Chris, bjöd med oss på. För att ge en bättre bild av hur ”lång(sam)” kvällen var förklarar jag den här i detalj, med risk för att för bli långtråkig. Först skulle vi träffa Chris kl. 18:00 på hans jobb, när vi kom dit (10 minuter tidiga så klart) så visade det sig att han inte var klar ännu så vi väntade först en timme på fotolabbet där han jobbar, sedan gick vi till där konsert var, köpte biljetter, gick och satt oss, väntade två timmar till på att konserten skulle börja, Klockan halv tio ungefär började konserten, sedan höll den på i minst 5 timmar vilket, gick hem vid ett-tiden och då hade inte ens det ”höjdpunkten” spelat ännu. Men hur som helst var det bra musik, en blandning mellan ragga, reagge, reggaeton och hiphop, eller nåt, har köpt två skivor. Tyvärr så spelas samma låtar över allt, känns som om det bara finns tre olika låtar så jag börjar bli lite smått trött på dem =).

Annars är det vardagslunk. Minaret-killen håller låda tre till fem gånger per dag, vi spelar hacky-sack i trädgården varannan kväll.

Har drabbats lite lätt av den ”akademiska sjukan”. Svårt att koppla bort skolan och i de mest vardagliga samtal vävs ”akademiska” ord och uttryck in. Väggen i matsalen (vi har faktiskt en matsal) är pryd med citat som innevånarna i huset sagt. Planen är den att vi jul ska det koras två vinnare, den med flest citat och den med bäst (klockrenast/knäppast) citat. För tillfället leder jag. Sara och Maria här ställt diagnosen att jag har ”prat-dyslexi”. Har aldrig varit medveten om att jag hoppar om ord/använder fel ord så ofta (förutom då det handlar om ordspråk). Själv tror jag att jag bara har för snabb koppling mellan hjärna och munnen =)

Det som vi annars roar oss med är att se beta av alla Sex and the City avsnitt…det behövs något med låg nivå av tankeverksamhet när man använder huvudet hela dagarna. Har även hittat ett bra promenadstråk runt Masaka (har börjat våga husets trygga vrår själva).

Vårt hus syns ovanför den stora vita byggnaden, som är hotellet där vi använder poolen. Det är helt underbart att promenera runt. Alla man möter är jättetrevliga och så får man träna sitt Luganda ordförråd.

Det som närmast står på det akademiska schemat nu är att vi nästa vecka ska börja samla in data till uppsatserna. Det känns lite nervöst. Ska göra 60 intervjuer på två veckor. Vi har fått varsin översättare och på måndag där det av. Regnkläder (regnperioden kommit gång på allvar nu), ett glatt humör och djungel vrål (att bjuda bönderna på) ska packas ner. Det ska bli kul men det är lite konstigt, på ett etiskt sätt, att jag som student från Sverige tar mig rätten att åka ut och ta bönders tid i anspråk för en uppsats. Det får en verkligen att vilja göra ett bra jobb och producera något som de kan ha användning av. Hoppas verkligen att det blir så i slutändan. Just nu är det lite svårt att se slutprodukten av allt det här =)

En diskussion går i graven på grund av bildbevis

Torsdag 2009-10-01
Jag kan nu meddela att jag har bildbevis som kan avsluta en diskussion som pågått i flera år. Kärnfrågan har varit; åt vilket håll ”vinklar” hundar tungan då de dricker, framåt (likt en slev) eller bakåt? På bilden nedan demonstrera Fanta hur det går till (hoppas det är tydligt nog)

Hundlogik är helt enkelt bakvänd. Nu kan jag stryka det från min ”ta-reda-på” lista. Tänkte ägna resten av detta inlägg åt flora och fauna i Uganda så här långt. Men insåg just att det inte finns så mycket intressant att skiva så här långt, hoppas verkligen att det kommer att bli mer intressant. Eller nu kanske jag var lite hård, har fått se både zebror och antiloper.

Och då och då är det apor på vårt tak. Dock inte helt uppskattat då vi har plåttak…och det kan misstas för åska eller inbrottstjuv. Annars består faunan framför allt av fåglar, det finns massa olika varianter. De flesta är väldigt vackra (bild ett och två) men sen finns det en som är väldigt obehaglig, trots att den har ett namn som i alla fall jag (och definitivt min mormor associerar med ett av glädjeämnena i livet), Marabou Storken. Den är stor, ca 2 meter hög då den promenerar kring, vilket den gör överallt och äter sopor. När den flyger så flyger den långt så man är rädd att den ska nudda en. Usch, det är ingen favorit. Gör en egen bedömning om den är värd namnet baserat på kortet nedan (gissa vilken).



Sedan så ska jag inte glömma våra alldeles egna ”mat- och sovklockor” . Varje morgon så vaknar man till getter, fjäderfäns och kossors morgon diskussioner om livet. Klockan sju varje kväll, lagom till då det är dags att laga middag, så kan vi lyssna till, speciellt kossornas, samtal om hur dagen har varit när de går förbi vårt hus på väg hem från ängen (som en gång tiden var tänkt att bli en golfbana) som ligger precis nedanför huset (bilden är tagen från vår trädgård). Oftast är det bara mysigt, tror jag kommer att sakna det, men ibland undrar man om det är något av djuren som vaknat på fel sidan eller har magknip, det kan vara ett väldigt liv på dem.

Oj, jag höll på att glömma husdjuren (förutom Fanta). De består av, spindlar (hoppande varianter, som gömmer sig på de mest udda ställena), ödlor (små söta geckos), myror (i olika storlekar, framför allt i köket om man städat dåligt) och kackerlackor (dock bara en stor så här långt, den orsakade dock ett mindre skrik från någon i huset). Dessa innevånare varken tillför något eller besvärar mig, så länge de inte är i min säng.

Det var i alla fall fauna så här långt, sparar floran till en annan gång.

Stor kram

Ps. annars är det bra, vardagen har infunnit sig. Allt är inte nytt och spännande längre men allt är bra. ”Jobbar” 8 timmar per dag och allt rullar på. Har fått träffa de som skall översätta åt oss då vi om en vecka åker ut i fält (ska bo där i två veckor) för att samla data till våra uppsatser, skriver mer om det i nästa inlägg. Ds